Projektet Ketosirkka restaurerar vårdbiotoper i västra Nyland (NTM-centralen i Nyland)
Det är en vinn-vinnsituation, säger Eveliina Puhakka för att beskriva projektets verksamhet:
- Långtidsarbetslösa får arbete och en del av de hotade livsmiljöerna blir räddade.
Landskapsvårdsprojektet Ketosirkka genomförs av Nylands distrikt vid Finlands naturskyddsförbund. Puhakka arbetar som projektledare och är en av arbetsledarna. Vi är på väg till Jalassaari i Lojo för att se hur en öppen äng återställs i ursprungligt skick genom slåtter och slyröjning.
Ketosirkka är Finlands största projekt för vårdbiotoper. Som bäst sköter projektet om de mest värdefulla vårdbiotoperna i västra Nyland. Projektet är också ett sysselsättningsprojekt som finansieras i huvudsak av NTM-centralen i Nyland. Projektet finansieras också av Rudus Oy.
- Om vi inte skulle ta hand om objekten, skulle många av dem bli helt utan skötsel, säger Eveliina Puhakka (på bilden) för att förklara hur viktigt projektet är.
Det är i slutet av augusti och solen gassar. Gräs fälls med lie, nyligen fällda träd och kvistar samlas på en stor presenning i väntan på att bli bortförda. Puhakka hälsar på den flitigt arbetande gruppen och påminner arbetarna om att dricka och vila i skuggan emellanåt.
Utöver arbetsledarna sysselsätter projektet 30 personer som arbetar i smågrupper.
Hur känns arbetet?
- Det är nyttigt, säger Reijo Enqvist, Taru Nieminen och Touko Kajosaari enhälligt.
Innan de började med fältarbete, hade de alla skaffat sig arbetssäkerhets- och första hjälpen-kort och lärt sig känna igen växtarter och använda verktygen.
- Vi är hellre lite extra noggranna så att det inte händer något, betonar Puhakka.
Dåligt med resurser
Hagmarker, torrängar och ängar hör till den slags natur som minskar, likaså gör de djur som behöver dessa miljöer för att kunna leva. De hotade vårdbiotoperna är enligt Puhakka väldigt utsatta, för ingen verkar ha tillräckligt med resurser att ta hand om dem.
Nylands distrikt vid Finlands naturskyddsförbund har vårdat hotade naturtyper och utsatta arters livsmiljöer i över tio års tid redan. Det nuvarande projektet fokuserar delvis på samma objekt som tidigare, eftersom vårdbiotoperna kräver kontinuerlig skötsel. Många vårdbiotoper uppstår till följd av betesgång och landskapets mångfald bevaras i många fall bäst genom betesgång. Men när betesgången upphör, tar gräs och sly över ängen väldigt snabbt. Puhakka önskar sig också sådana objekt där det vore möjligt att få djur – får, hästar, kor – att ta över landskapsvården efter att projektet har avslutats.
- I takt med att växtligheten slås, börjar man så småningom se resultatet av arbetet, säger hon och ser ut över ängen, det ser redan ut som något som man såg som barn, säger Enqvist som står bredvid. Men också det här området växer igen verkligt snabbt, lägger hon till, om man inte gör något åt det.
Puhakka ser en groda i gräset och tar upp den för att visa de andra. Sen för hon den i säkerhet till ängskanten.
Tips om objekt som behöver restaureras får de av såväl privata markägare som städer och kommuner. Puhakka påpekar också att man inte gör vad som helst på objekten:
- Vi har ett ansvar inför markägarna för det som vi gör.
Från vänster: Touko Kajosaari, Reijo Enqvist och Taru Nieminen.
Arbetet varierar beroende på objekt
Projektet har drygt 200 objekt att vårda på fem olika orter: de sydligaste objekten ligger i Karis, de nordligaste i Hyvinge. Arbetsuppgifterna varierar. Emellanåt har de bekämpat jätteloka, emellanåt ryckt upp lupiner och jättebalsamin – minnet får dem alla att dra på munnen för speciellt jättebalsaminen krävde mycket arbete! På ett objekt hade de slått fyra stora kärror gräs. Näst i tur är ett medeltida gravfält som ligger nära det nuvarande objektet. Där ska de slå träskott som växer på gravkullarna så att de inte hinner växa upp till träd.
Enqvist tycker inte att det finns några dåliga sidor alls med jobbet, allt är trevligt. "Gruppen är bra, vi kommer bra överens sinsemellan." De andra är av samma åsikt. Nieminen medger att hon var lite skeptisk i början:
- Då visste jag inte vad det gick ut på. Men det har gått bra att jobba med männen, sammanfattar hon sina känslor som den enda kvinnan i gruppen.
Vi går ännu för att se till en torräng i Kockis, ett av projektets objekt. Ett artrikt område, där det under de olika årstiderna utförs en rad olika åtgärder för att bevara dess färgprakt, berättar Puhakka.
- Om inget skulle göras här på tio år, skulle det antagligen växa snår och unga träd här i stället.
Text och bilder: Memmi Ojantola