Skärgårdstrafik

Skärgårdstrafiken består av landsvägsfärjetrafik och förbindelsefartygstrafik samt tillhörande kaj- och färjfästekonstruktioner. NTM-centralen i Egentliga Finland ansvarar för ordnandet av landsvägsfärjetrafiken och förbindelsefartygstrafiken samt för underhållet av kajerna och färjfästena i hela landet. Dessutom beviljar NTM-centralen tillstånd för förkörsrätt för vissa landsvägsfärjor och förbindelsefartyg.

Det finns sammanlagt 40 landsvägsfärjelägen. Merparten av dem finns i Åbo skärgård och i insjöområdet i Östra Finland. Förbindelsefartygstrafiken sköts på 10 rutter på Skärgårdshavet och 2 i Finska viken. Dessutom stöder NTM-centralen transporterna i Sibbo, Lovisa, Ingå och Raseborgs skärgård samt på Skärgårdens ringväg.

Skillnaden mellan vägfärjor och förbindelsefartyg

Vägfärjan utgör en del av landsvägen. Landsvägen fortsätter vid färjfästets båda ändar. Landsvägarnas huvudsakliga uppgift är att transportera vägtrafikfordon. Däremot trafikerar förbindelsefartygen främst till öar, dit det inte finns någon landsväg. Landsvägen slutar vid förbindelsefartygets avgångsplats. En del av förbindelsefartygen transporterar endast passagerare som reser till fots och deras handbagage.

Lagstiftningen gällande förbindelsefartygstrafiken grundar sig på lagen om främjande av skärgårdens utveckling, däremot grundar sig landsvägsfärjetrafiken på landsvägslagen (lagen om trafiksystem och landsvägar). Ordnandet av landsvägsfärjetrafiken är en lagstadgad uppgift, medan lagstiftningen om förbindelsefartygstrafiken inte är lika tvingande. Bakom inrättandet av färjfästen för vägfärjorna finns alltid en vägplan och en landsvägsförrättning. Man strävar efter att ordna förbindelsefartygstrafik för de fast bosatta i skärgården, men staten har inte någon ovillkorlig skyldighet att ordna trafik till alla öar med fast bosättning. Det finns fortfarande många öar med fast bosättning på olika håll i landet, till vilka det inte går någon förbindelsebåt.