Restaurering av fiskevatten - Nyland

Hirvihaaranjoki (Mäntsälänjoki, Svartsån) börjar i Sulkavanjärvi som ligger i norra delen av Mäntsälä kommun nära gränsen till Kärkölä. Ån rinner via Mäntsälä, Borgnäs och Borgå och mynnar ut i Sköldvik i Borgå. Hirvihaaranjoki är cirka 78 kilometer lång. Avrinningsområdet för Andersböle grunddamm är cirka 257 km².

Syftet med regleringsarbetet i Hirvihaaranjoki var att minska skadorna från översvämningar på åkrarna som gränsar till ån. Ett regleringsbolag grundades den 21 juli 1965 och arbetet utfördes huvudsakligen åren 1969–1978 av Helsingfors vattendistrikt. I samband med regleringsarbetet byggdes 7 grunddammar för att trygga tillräcklig vattennivå vid lågvatten. Grunddammarna byggdes huvudsakligen med natursten.

Innersta delen av Andersböle grunddamm är byggd i lera, och på den har man utformat en V-formad fördämning med krön och slänter byggda av sten, sprängsten och kross. Grunddammens krön var enligt den ursprungliga planen 35 meter bred och kanterna var 20 cm högre än mitten. Isar och översvämningar förstörde den nedre slänten genom att flytta stenmaterialet till dess nedre kant. Stenarna som hade flyttats till dammkrönet och den nedre slänten bildade områden som utgjorde hinder för fiskarna. De stenar som hade flyttats till släntens nedre del ledde vattnet mot strandbankarna nedanom grunddammen, vilket ledde till att bankarna rasade och eroderade i synnerhet vid översvämningar.

Vid restaureringen av Andersböle grunddamm placerades grus vid den övre slänten på dammkrönet för att göra det till lekområde för fiskar. Därefter genomfördes stensättningen i den nedre slänten med början nedströms och vidare uppströms. Dammens krön ändrades inte. Den nedre delen av grunddammen utformades huvudsakligen av befintliga stenar och större stenar som fördes till platsen. Den nedre slänten fick 4 ledväggar i sten så att det inte kunde bildas över 15 cm höga flödeströsklar. Ledväggarna i sten byggdes växelvis från olika sidor så att de sträckte sig från stranden över mittlinjen, vilket skapade ett tillräckligt stort vattenområde vid den nedre slänten och vid ledväggarna säkerställde man att vattendjupet var lämpligt för fiskarnas vandring. Stenarna placerades i slänten så att de inte kan rubbas av isar och översvämningar.

En luktpost/skyddad plats för uttrar byggdes av natursten på fårans vänstra strand där det fanns en skyddad och stabil plats att bygga den på. Den skyddade platsen placerades tillräckligt högt upp på en vall så att vattnet inte kan skölja bort den vid en normal översvämning. Man formade en cirkel i sten med en öppning och ovanpå placerades en flat sten. Inuti var sidorna cirka 50–80 cm och höjden cirka 30 cm. I botten bredde man ut ett lager grus.

Basuppgifter om diversifieringen av Andersböle grunddamm

• År för färdigställande: 2010
• Längd: 20 m
• Stigning: 1,25 m
• Stigningens struktur: 4 ledväggar och strömstenar
• Höjdskillnad mellan huvudtrösklarna: cirka 0,3 m
• Dimensionerande flöde: Hela åns flöde
• Vattenbredd vid dimensionerande flödet: 8 m
• Vattendjup för dimensionerande flödet: 0,2–1 m
• Avstånd från åmynningen: cirka 60 km

I diversifieringen av Andersböle grunddamm kombinerades nödvändig restaurering med nya behov. Dammen som ursprungligen byggdes som skydd mot översvämningar gav fiskar dåliga möjligheter att vandra och leva där. Diversifieringen förbättrade dessa möjligheter. Samtidigt kunde man hjälpa en ovanlig djurart – uttern – genom att bygga en så kallad luktpost. Uttrar behöver den här typen av ställen för att kommunicera med varandra.

Bilder: Harri Aulaskari

Svartså vattenverksdamm reglerar Svartsån för vattenförsörjningen till produktionsanläggningarna i Sköldvik. Fiskvägen vid Svartså vattenverksdamm, även kallad fiskvägen i Brasas, färdigställdes 1994 och låter fiskar ta sig förbi dammen. Denna naturenliga fiskväg påminner om en fors och fiskarna kan stiga upp i den även om flödet är litet. Fiskvägens mynning finns i dammens omedelbara närhet, vilket gör att fiskar som stiger upp i ån lätt hittar den. Fiskvägen har använts av åtminstone 18 olika arter, bland annat nejonöga, lax, öring, abborre, vimma och många andra karpfiskar.

Basuppgifter om fiskvägen i Brasas

• År för färdigställande: 1994
• Längd: 50 m
• Stigning: 2,5 m
• Stigningens struktur: 5 trösklar och strömsten i bassängerna
• Höjdskillnad mellan huvudtrösklarna: 0,5 m
• Dimensionerande flöde: 1,0 m³/s (vid övre regleringsgränsen)
• Vattenbredd vid dimensionerande flödet: 4–5 m
• Vattendjup vid dimensionerande flödet: 0,3–1,0 m
• Avstånd från åmynningen: 2 km

Fiskvägen i Brasas är byggd i förbindelse med Svartså vattenverksdamm. Dammen som byggdes 1965 med tillstånd av vattendomstolen reglerar ån för vattenförsörjningen till produktionsanläggningarna i Sköldvik. Fiskvägen finns på den högra stranden i förhållande till åns strömriktning. Den är stenig och ojämn för att vara naturtrogen, och den är tätad med filterduk. Stigningens struktur består av översvämningströsklar med bassänger emellan. Stenar har placerats ut i bassängerna för att jämna ut stigningen. Fiskvägen i Brasas går genom dammvallen i en 15 meter lång kulvert som är 3 meter bred och 2,5 meter hög.

Fiskvägen planerades av Helsingfors vatten- och miljödistrikt 1993. Vatten- och miljödistriktet förverkligade den också. Kostnadsberäkningen för fiskvägen var 250 000 mark, som fiskerimyndigheten samt Borgå landskommun, Borgånejdens fiskeområde och Svartså Vattenverk Ab stod för. Kommunen, fiskeområdet och dammens ägare betalade sammanlagt nästan hälften.

Bilder: Pasi Lempinen

Tessjöån rinner genom Lappträsk och Strömfors i Östra Nyland. På de smalare ställena har forsarna i Tessjöån rensats i tre omgångar på 1830-, 1890- och 1930-talen. År 1985 färdigställdes en mer omfattande plan för regleringen av Tessjöån. Planen utarbetades på lokala jordbrukares initiativ. Regleringsarbetet genomfördes av Helsingfors vattendistrikt, nuvarande NTM-centralen i Nyland, mellan 1990 och 1996. Under projektet rensade man fåran, byggde forsliknande grunddammar av stenmaterial från rensningen och restaurerade befintliga forsar. Åtgärder utfördes längs ett 39 kilometer långt avsnitt, där sammanlagt 16 bottentrösklar byggdes och fyra forsar restaurerades.

År 2008 inleddes ett planeringsprojekt vars syfte var att diversifiera de bottentrösklar som byggts så att de motsvarar naturligt vattenbyggande och samtidigt förbättrar kräftornas möjligheter att fortplanta sig och leva i Tessjöåns avrinningsområde. Genom restaureringarna strävade man också efter att diversifiera landskapsbilden vid trösklarna och förbättra möjligheterna att utnyttja vattendraget för rekreation.

Fallforsen förverkligades år 2010. Vid bottentröskeln rann vattnet även vid lågvattenföring över hela fårans bredd och tröskelområdet var i praktiken bara en stenig slänt som saknade djupvariation. Därför behövde tröskelområdet få en mer definierad och slingrande lågvattenfåra dit flödet koncentreras vid små flöden. I den nedre delen av bottentröskeln lades även stenmaterial till för att jämna ut tröskelområdet och grus placerades ut i forsnacken för att kunna tjäna som fortplantningsområde för öring.

I olika rensningsprojekt som genomförts runt om i landet har motsvarande typ av bottentröskel skapats i stor utsträckning, och i sin nuvarande form fungerar de inte så bra ur ekologisk synvinkel. Det skulle dock vara möjligt att diversifiera dem med små åtgärder för att göra dem lämpliga områden för fiskar och kräftor att leva och fortplanta sig på.

Basuppgifter om bottentröskeln i Fallforsen

• År för färdigställande: 1994/2010
• Längd: 30 m
• Stigning: cirka 1,4 m
• Stigningens struktur: åströskel och strömstenar
• Höjdskillnad mellan huvudtrösklarna: bara stensättning
• Dimensionerande flöde: hela åns flöde
• Vattenbredd vid dimensionerande flödet: 2–5 m
• Vattendjup vid dimensionerande flödet: 0,2–0,7 m
• Avstånd från åmynningen: 30 km

Bilder: Harri Aulaskari, Tero Taponen

Kvarndammen i Ingarskila är byggd 1919 och vattnet användes till kvarnen och sågen fram till 1968. Den första versionen av fiskvägen (en betongtrappa) som stod klar 1988 lät fiskarna vandra förbi dammen om flödet var lämpligt. Fiskvägen förbättrades 1999 genom att lägga till stenar, men de flyttade på sig och fiskvägen fungerade inte på bästa möjliga vis. Därför förankrades stödstenar 2003 och stensättningen kompletterades samtidigt som den området nedanom fiskvägen restaurerades. Efter restaureringen kunde fisken vandra via fiskvägen utom när det var lågvatten. Hela åns flöde har tillgång till fiskvägen, så fiskarna som stiger upp i ån hittar den lätt. Efter den senaste restaureringen har man i fortplantningsområdena ovanför fiskvägen årligen observerat naturlig fortplantning av öring och att stora havsöringar stigit upp från havet.

Dammen vid Kvarnforsen var i praktiken det enda verkliga vandringshindret i Ingarskila å och fiskvägen öppnade vandringsförbindelserna från havet ända till det övre loppet. Fiskvägen i Kvarnforsen var den första fiskvägen i Nyland som myndigheterna genomförde. Ingarskila å har ett eget bestånd av havsöring som är mycket värdefullt. Via fiskvägen kan havsöringen utnyttja områdena ovanför dammen för att fortplanta sig. Dit har öringen inte kommit åt att vandra på länge.

Basuppgifter om fiskvägen vid kvarndammen i Ingarskila å

• År för färdigställande: 1988/1999/2003
• Längd: 20 m
• Stigning: cirka 1,5 m
• Stigningens struktur: 5 betongtrösklar och strömstenar
• Höjdskillnad mellan huvudtrösklarna: 0,3 m
• Dimensionerande flöde: Hela åns flöde
• Vattenbredd vid dimensionerande flödet: 5 m
• Vattendjup vid dimensionerande flödet: 0,2–0,7 m
• Avstånd från åmynningen: 13 km

Bilder: Harri Aulaskari

Kervo å är den längsta förgreningen av Vanda å, den är 65 km lång. Den börjar i Ridasjärvi i Hyvinge och förenas med Vanda ås huvudfåra på gränsen mellan Helsingfors och Vanda, cirka 6 km från havet. Från dammen i Kaukas är det 56 km till Vanda å.

Fiskvägen genomfördes som en naturenlig lösning vid den högra stranden av Kaukas damm. Fiskvägens fallhöjd är cirka 3,8 m och den sammanlagda längden cirka 75 m med en genomsnittlig lutning på 5,4 %. Under den väg som går på dammvallen gjordes en underföring med broelement med en diameter på 2000 mm och en längd på 12 m. Fiskvägen fick en stängningskonstruktion i betong. Dammöppningen är två meter och tröskelhöjden är +64,50 m. Tröskelns grund utformades som ett V så att kanterna stiger med 0,10 m på båda sidorna. När dammbassängens vattenhöjd är +64,50 m är fiskvägens flöde cirka 0,4 m3/s. De egentliga trösklarna för fiskvägen gjordes med stenkonstruktioner som fisktrappa och översvämningströsklar så att vattnet koncentreras till trappan när det är lågvatten och när flödena är större flödar det över hela tröskelns bredd. Trösklarnas bredd är i genomsnitt 2,5 m. Mellan trösklarna placerades separata stenar ut för att leda flödet och fungera som skydd åt fiskar. Nedanom trösklarna gjordes minst 0,5 meter djupa bassänger. Vattenledningsförmågan hos fåran ovanför fiskvägens stängningskonstruktion reglerades genom att stenlägga fåran så att flödesvariationerna i fiskvägen är så små som möjligt. På sidorna om öppningen för stängningskonstruktionen sänkte man ner U-järn som vallar. Balkarnas tjocklek var 100 mm.

Efter restaureringen har fiskar kunnat stiga upp via fiskvägen utom när det är lågvatten. Fiskvägens öppning ligger cirka 20 meter från dammen nedströms och vid öppningen har stenar placerats ut för att styra lockvattenflödet till mitten av fåran. Förutom vid översvämningsflöden går merparten av flödet via fiskvägen, så fiskar som stiger upp i ån hittar den enkelt. Efter restaureringen har öring i olika åldrar observerats vid fiskvägen och det är sannolikt att den används både som vandringsförbindelse och levnadsmiljö.

Basuppgifter om Kaukas fiskväg

• År för färdigställande: 2005/2006
• Längd: 75 m
• Stigning: 3,8 m
• Stigningens struktur: betongtröskel, 19 naturstenströsklar och mellanstenläggningar
• Höjdskillnad mellan huvudtrösklarna: 0,2 m
• Dimensionerande flöde: 0,4 m³/ vid vattennivå +64,80 m
• Vattenbredd vid dimensionerande flödet: 2,5 m
• Vattendjup vid dimensionerande flödet: 0,2–0,7
• Avstånd från åmynningen: 56 km

Bilder: Harri Aulaskari, Juha Kuvaja och Nylands miljöcentral.

Bilder: Harri Aulaskari

Fiskvägen i Kuskosk har byggts i samband med det nya vattenkraftverket och regleringsdammen i Kuskosk. Fiskvägen finns vid den högra stranden i förhållande till åns strömriktning. Den är naturenlig och påminner om en fors. Stigningens struktur består av översvämningströsklar med bassänger emellan. Stenar har placerats ut i bassängerna för att jämna ut stigningen.

Anläggningen av fiskvägen grundade sig på en restaureringsplan för fiskerihushållningen i Kuskosk som färdigställdes år 2000 av Nylands miljöcentral på uppdrag av arbets- och näringsbyrån i Nyland. Västra Finlands miljötillståndsverk beviljade den 14 oktober 2004 arbets- och näringsbyrån i Nyland tillstånd att restaurera Kuskosk för fiskerihushållningen och att bygga en fiskväg. Tillståndet överklagades ända till högsta förvaltningsdomstolen. HFD meddelade beslut den 31 december 2007, enligt vilket tillståndet från Västra Finlands miljötillståndsverk vann laga kraft och det innebar att anläggandet av fiskvägen till slut var möjligt.

Miljöcentralen i Nyland anlade fiskvägen i Kuskosk med stöd från EU:s fond för fiskets utveckling (FFU). Stödet beviljades av arbets- och näringsbyrån i Nyland. Anläggandet av fiskvägen inleddes i mitten av maj 2008. Fiskvägen färdigställdes i slutet av september, så när som på den övre tröskeln. När den övre tröskeln färdigställdes den 8 oktober 2008 var fiskvägen klar.

Flödet till fiskvägen kommer att variera enligt åns flöde och kraftverkets reglering. Regleringsintervallet är 0,7 m. Tillståndet för fiskvägen innehåller en begränsning av hur mycket vatten som får ledas till fiskvägen i Kuskosk. Större mängder vatten kan ledas till fiskvägen i cirka en månad på våren i april-maj och i högst två månader på hösten i september-december. Övriga tider kan en liten genomströmning ledas till fiskvägen.

Bilder: Pasi Lempinen, Tero Taponen (flygfoto)

Hirvihaaranjoki (Mäntsälänjoki, Svartsån) börjar i Sulkavanjärvi som ligger i norra delen av Mäntsälä kommun nära gränsen till Kärkölä. Ån rinner via Mäntsälä, Borgnäs och Borgå och mynnar ut i Sköldvik i Borgå. Hirvihaaranjoki är cirka 78 kilometer lång. Avrinningsområdet vid Lontoo grunddamm är cirka 243 km2.

Syftet med regleringsarbetet i Hirvihaaranjoki var att minska skadorna från översvämningar på åkrar som gränsar till ån. Ett regleringsbolag grundades den 21 juli 1965 och arbetet genomfördes av Helsingfors vattendistrikt, huvudsakligen åren 1969–1978. I samband med regleringsarbetet byggdes 7 grunddammar för att trygga tillräcklig vattennivå vid lågvatten. Grunddammarna byggdes huvudsakligen med natursten.

Lontoo grunddamm består av lera i mitten med sten, kross och grus på, som till skillnad från de övriga dammarna i regleringsprojektet har fått en cirka 20 cm tjock beläggning av betong. Förutom vid mycket höga flöden var Lontoo grunddamm ett vandringshinder för fiskar. Dammens konstruktion har med tiden förfallit bland annat av på grund av vattnet som sipprar igenom dammen och isarna. Den nedre slänten på dammen med betongyta var brant och den nedre delen väldigt söndervittrad. I botten av slänten fanns det rikligt med sten som vattnet rann mellan och lämnade ytan på stenläggningen torr för det mesta.

Vandringsrutten planerades så att den betongförsedda dammkonstruktionen skulle punkteras i högra kanten och en passage utformas i nedre delen av dammen från högra till vänstra kanten direkt under betongdammens nedre slänt. Passagen fick trösklar gjorda av stenar för att få till en tillräckligt liten lutningsgrad för fiskarnas vandring. Arbetsfogarna, strandslänten på höger sida och den nedre delen av betongslänten stärktes och skyddades med stensättning.

En luktpost/skyddsplats för uttrar byggdes av natursten på högra stranden av fåran där det fanns en skyddad och stabil plats att bygga den på. Den skyddade platsen placerades tillräckligt högt upp på en vall så att vattnet inte kan skölja bort den vid en normal översvämning. Man formade en cirkel i sten med en öppning och ovanpå placerades en flat sten. Inuti var sidorna cirka 50–80 cm och höjden cirka 30 cm. I botten bredde man ut ett lager grus.

Basuppgifter om diversifieringen av Lontoo grunddamm

• År för färdigställande: 2009
• Längd: 50 m
• Stigning: cirka 1,5 m
• Stigningens struktur: nacktröskel av natursten och strömstenar grupperade som trösklar
• Höjdskillnad mellan huvudtrösklarna: 0,1–1 m
• Dimensionerande flöde: Hela åns flöde
• Vattenbredd vid dimensionerande flödet: 2 m
• Vattendjup vid dimensionerande flödet: 0,2–1 m
• Avstånd från åmynningen: cirka 64 km

Bilder: Sampo Vainio och Harri Aulaskari

Bilder: Esa Lehtinen och Markku Marttinen

Rutiåns huvudfåra börjar norr om stadsdelen Gruvsta i Vanda i närheten av Tavastehusleden. Rutiåns huvudfåra som går genom Helsingfors, Vanda och Esbo är 9,1 km lång. Den totala arealen på avrinningsområdet är 24,4 km2. 25 % av avrinningsområdets areal är ogenomträngliga ytor (främst hustak och asfalterade ytor). Tillflöde har tappats av från den konstgjorda sjön i Sillböle ut i Rutiån, det har man i allmänhet gjort från mitten av maj till mitten av september. Vattnet till den konstgjorda sjön kommer längs en tunnel från Päijänne och rinner ut precis vid Rutiåns övre lopp, i en försumpad tjärn i Gruvsta. Enligt tillståndet från vattendomstolen får tillflöde på högst 75 l/s i medeltal per dygn ledas till Rutiån i maj-september. Under övriga tider får tillflöde inte ledas dit.

Dammen vid bevattningsbassängen i Tali låg i åns nedre lopp och var konstruerad att fördämma vattnet så att den bassäng som bildades skulle kunna användas till bevattning av golfbanan nästan oberoende av flöde. Dammen utgjordes av en cirka 3,5 meter bred och 1,5 meter höga träkonstruktioner. Beroende på flöde kunde konstruktionerna öppnas och stängas för att försöka hålla vattennivån på ungefär N60+1,40 m. Endast vid översvämning kunde fiskarna vandra förbi dammen. Eftersom dammen var i dåligt skick och konstruktionerna läckte, föreslog man att den skulle avlägsnas i sin helhet och ersättas med grunddammar och områden som lämpar sig för öringen att fortplanta sig och leva i. Arbetet beställdes av Teknos Oy/Vahanen Environment Oy och planeringen sköttes av Ympäristötekniikan insinööritoimisto Jami Aho. NTM-centralen i Nyland ansvarade för övervakningen av projektet och för att se till att resultatet blev naturenligt.

Restaureringen uppnådde en betydlig förbättring av fiskarnas vandringsmöjligheter i Rutiån och forsområdet har konstaterats fungera som fortplantnings- och livsmiljö för öringen.

Basuppgifter om fiskvägen vid Tali bevattningsbassäng

År för färdigställande: 2013

• Längd: 30 m
• Stigning: cirka 0,8 m
• Stigningens struktur: 4 bottentrösklar och strömstenar
• Höjdskillnad mellan huvudtrösklarna: 0,2 m
• Dimensionerande flöde: hela bäckens flöde
• Vattenbredd vid dimensionerande flödet: 1–5 m
• Vattendjup vid dimensionerande flödet: 0,2–0,5
• Avstånd från åmynningen: 0,7 km

Det finns väldigt många motsvarande små dammar i landet. Ändringen av dammen i fråga är ett utmärkt exempel på hur motsvarande objekt kan diversifieras. Iståndsättning av vattendrag kräver numera och framför allt i framtiden betydligt större insatser av andra aktörer och vid det här objektet visade de som genomförde arbetet prov på utmärkt företagsamhet och möjliggjorde förändringen.

Bilder: Aki Janatuinen, Harri Aulaskari

Vakkolankoski ligger i Borgå å, i Askola kommun. Vid Vakkolankoski är Borgå ås avrinningsområde 1 115 km2 varav 2 % är sjöar. Variationerna i flödet kan vara mycket kraftiga på grund av att sjöarna är så få.

Enligt tillståndsvillkoren för kraftverket ska 0,7 m3/s vatten ledas till fiskvägen och forsområdet mellan den 1 maj och den 31 oktober. Vakkolankoskis stighöjd är 6,8 m och fiskvägen är sammanlagt cirka 80 meter lång. Fiskvägen är en så kallad hybridfiskväg, vars stigning på 4,1 meter skapats som naturenlig fiskväg (65 meter) och den övre delens stigning på 2,7 m består av en fisktrappa (15 meter).  Fisktrappan består av 14 bassänger och skillnaden i vattennivån mellan bassängerna är 0,2 m.

Nedanom fisktrappan sprängdes en kanal där man sammanlagt byggde 16 trösklar av natursten med 1,5–3 meters mellanrum. Var tredje tröskel är en så kallad huvudtröskel som består av tre större stenar och en lägre, flat sten. Mellan huvudtrösklarna skapades varierande trösklar i sten för att förhindra att över 0,2 m höga vattentrösklar bildas. Stenarna som stöder konstruktionerna förankrades i kanalens botten med stålankaren och en del av stenarna kunde placeras så att de vilade på de förankrade stenarna. Trösklarna skapades främst av natursten. I den mellersta delen av fiskvägen skapades en någorlunda bred bassäng som låter fiskarna vila under vandringen.

Nedanom Vakkolankoski finns inga fullständiga vandringshinder, men vid de två kraftverk som finns längre ner måste fortfarande åtgärder vidtas för att förbättra fiskarnas vandringsmöjligheter. Man har undersökt de lokala fiskarnas vandring och användning av fiskvägen i Vakkolankoski med hjälp av en VAKI-räknare och kunnat konstatera att de använder den. När möjligheterna att vandra i de nedre delarna av ån förbättras kommer Vakkolankoski fiskväg att göra det möjligt för vandringsfiskar att stiga upp till de övre delarna av Borgå å.

Basuppgifter om Vakkolankoski fiskväg

• År för färdigställande: 2009
• Längd: 80 m
• Stigning: 6,8 m
• Stigningens struktur: 16 naturstenströsklar och övre delen med en fisktrappa i betong
• Höjdskillnad mellan huvudtrösklarna: 0,2–0,5 m
• Dimensionerande flöde: 0,6 m³/s
• Vattenbredd vid dimensionerande flödet: 2,5–4 m
• Vattendjup vid dimensionerande flödet: 0,5–1,2 m
• Avstånd från åmynningen: 20 km

Bilder: Harri Aulaskari, Tero Taponen och Olli Jaakonaho